... på bloglovin. Men följ den inte via denna länk. Gå till tvgalen.com istället :D

Följ min inte denna blogg med bloglovin

Vad tycker ni om ett eget domän där jag får använda wordpress istället? Det låter väl bra det?

Uppdatera era bokmärken till: www.tvgalen.com

Välkomna!

Wipeout - alltså vad fan var det för skit? Det kändes så lamt, så fel, som en reklamfilm utan poäng. Efter 10 minuter satte jag mig och räknade ekvationer. Jag hatar ekvationer. Det säger en hel del!

Ikväll börjar Wipeout, Kanal 5s nya utslagstävling där c-kändisar och andra Svenssons springer världens största hinderbana, ramlar, gör sig illa och bjuder till allmänt åtlöje. Fantastiskt.

Kanal 5 framhåller gärna vilken succé denna serie varit i USA, där den slog värsta konkurrentserien "Americas Got Talent" i tittarantal. Låter ju bra. Men sedan tänker jag på hur öken den svenska versionen av "Americas Got Talent" är, och då känner jag mig helt plötsligt inte lika taggad längre. Jag menar, svårt att vara bättre och roligare än "Talang" liksom.

Jag ser bara ett stort problem med Wipeout så här innan första programmet har sänts, och det är den outhärdliga programledaren Sofia Widstam. Kan inte någon bara låta henne gå i pension, eller återvända till barn-tv där hon kan stå och fåna sig med Mojje eller någon. Jag förstår inte varför kanalerna tycks slåss om att visa henne i rutan? Har vi inte fått nog av henne? Finns det inga andra talanger som kan stå framför kameran? Kanske kan de hitta någon i "Talang"?

Wipeout börjar ikväll klockan 20.00 på Kanal 5.

Jag har väntat och väntat på att Joss Whedon den allsmäktige ska gå loss med en ny serie och kanske skapa samma perfektion som han gjorde med Buffy. Allt han rör vid brukar bli fint, ack så fint. Angel har jag ju bara just börjat titta på (sent som tusan, jag vet, men jag har redan förklarat varför), och den serien är ju inte så dum. Till och med sambon, Buffy-hataren, tycker att Angel verkar lovande. Firefly var underbar. Så ja, förväntningarna på Dollhouse var höga då jag äntligen satte igång första avsnittet som väntat ett bra tag på mig.

Men alltså jag vet inte. Jag är inte övertygad. Så mycket som jag ändå må tycka om Eliza Dushku känns hon än så länge inte klockren i rollen som Echo och plotten känns som en blandning av Alias och Dark Angel. Men det kanske blir bättre. Jag är inte beredd att ge upp efter bara ett avsnitt.

Eliza Dushku plays a young woman called Echo, a member of a group of people known as "Actives" or "Dolls". The Dolls have had their personalities wiped clean so they can be imprinted with any number of new personas, including memory, muscle memory, skills, and language, for different assignments (referred to as engagements). The new persona is not an original creation, however, but an amalgam of different, existing personalities. The end result incorporates some of the flaws, not just the strengths, of the people used as templates. The Actives are then hired out for particular jobs – crimes, fantasies, and the occasional good deed. On engagements, Actives are monitored internally (and remotely) by Handlers. In between tasks, they are mind-wiped into a child-like state and live in a futuristic dormitory/laboratory, a hidden facility nicknamed "The Dollhouse". The story follows Echo, who begins, in her mind-wiped state, to become self-aware.

Har ni sett Dollhouse ännu? Vad tycker ni hittills?

Jag är en riktigt sucker för Kanal 5s "Färjan" - jag tycker att det är höjden av underhållning. Eller nära på i alla fall. Och det är ju givetvis Håkan som gör serien värd att titta på. Denne man som charmar kvinnorna bland vodkaflaskor och citronskivor, som funderar en hel dag på om han ska ringa bruden eller inte, som är ett ess på att gissa vilka drinkar som folk vill köpa (förutom att det rätt ofta blir fel, men det är ju en helt annan femma). Jag och sambon har skrattat så att vi nästan gråtit när Håkan är med i rutan och en av höjdpunkterna var då han var putt över att den nya bartendern hade sovit med "Lina". Man kan ju inte bara komma hit och sova med Lina liksom. Jag antar att Håkan är lite småkär i denne "Lina" - vem hon nu är!

Nu har Håkan börjat blogga för Kanal5. Det är ju hur underbart som helst. Heja Håkan!

Håkans blogg: http://kanal5.se/web/guest/farjan/blogg

Tydligen är det goda folket på Kanal 5 hemskt besvikna över de dåliga tittarsiffrorna som senaste dokusåpan "Den rätte för Rosing" har haft. Första avsnittets usla siffror skylldes på förlovningen (ja, förlovningen med stort F, ni vet, den där prinsessan och han gymkillen... ni kanske har hört talas om dem i kvällspressen?). Och andra avsnittes låga siffror skylldes på... hmm, nej men hoppsan, den här veckan fanns visst inget att skylla på. Se där!

–  Vi har kanske haft för höga förväntningar, sa Dan Panas till Resumé.

Kanske?

Hur kunde de ha några förväntningar över huvud taget? Hela programidén är ju fasansfull. Hur gick tänket?

–  Hörrni, nu måste vi hitta på något bra som är billigt att producera och som lockar tittare. Vad sägs om att ta en avdankad dokutjej som vill synas i tv-rutan mer än allt, få några losers till killar att stå och proklamera att hon är Sveriges snyggaste tjej och sedan be alla låtsas att de blir jättekära. Vad sägs om Linda Rosing? Hon är ju het och allmänintresset är ju enormt sedan hon var med i Big Brother för en miljard år sedan. Vi låter henne blogga på sajten, har med henne i "Sanningens ögonblick" och pushar henne stenhårt i varje reklampaus. Jag tror vi har en vinnare.

–  Ehh, men har hon inte redan en pojkvän?

–  Äsch. Vi snackar ju om realiiiityyy här. Inget behöver ju vara på riktigt.

Jag menar, hallå? Linda Rosing? Jag tycker att valet av huvudperson är tillräckligt för att förstå att detta inte skulle gå hem i stugorna. Inget ont om Linda, men hon är ju en smula... överexponerad. Vi har redan sett henne överallt. Vi vill inte se mer. Sorry!

Leila... jag vet inte. Jag kan egentligen inte med henne som programledare. Hon pratar med kameran som om vi vore lite bakom flötet, eller som om hon vore lite bakom flötet - jag är inte säker på vilket faktiskt, men det är antingen det ena eller det andra. Det spelar ju inte så stor roll, för vad det än är så känns det inte helt OK.

Men ändå kan jag inte låta bli att kolla på henne. Eller, det kanske är en överdrift, för jag kollar verkligen inte på alla de olika säsongerna som sänts med henne. Faktiskt bara de där hon bakar, vilket beror på att jag inte kan laga mat själv. Bara baka. Leila bakar roliga, fluffiga och amerikanska saker, och då skiter jag i om hon pratar som att hela världen är långsam. Så länge jag får se kakorna håller jag mig nöjd.

Ikväll börjar tydligen en ny serie med henne: Leila på landet. Enkel och snabb mat ska det lagas vid hennes (antar jag) hemskt pitoreska torp i Sörmland. Enkelt och snabbt, sa ni? Det kanske vore något även för mig?

Så här står det på TV4s hemsida:

I nya serien Leila på landet ger Leila Lindholm med sin enkla matlagning inspiration till mat som passar perfekt en skön dag i hängmattan eller till strandfesten nere vid sjön. Grönsakerna odlar hon själv och de som inte finns i hennes eget land hittar hos lokala handlare runt sitt torp i Sörmland. Tittarna får också se Leila fiska gös i sjön, slunga honung hos grannen och röka kycklingvingar i den hembyggda röken.

I programmet blir det sommarmat på Leilas vis och med teman som svensk sommar, rockabilly, Texas bbq och beduinparty förgyller hon vilken sommardag som helst - vardag som fest.

Sommarmat? I mars? Känns inte det lite väl tidigt. Kanske hade en påskserie varit mer i tiden? Men skitsamma. Jag kommer ändå inte att titta på det. Det krockar ju med den där andra människan som pratar bebisspråk: Meredith Grey på Seattle Grace. För även om hon också är djävligt irriterande så är hon mer hanterbar än Leila. Tror jag i alla fall.

Jag var på jobbet i ungefär en och en halv timme idag innan jag gav upp, tog mitt svidande huvudvärkspickåpack och gick hem. Sedan dess har jag legat på soffan och flickat mellan kanalerna. Oprah, Rachel Ray, Oprah igen, Judge Judy, någon läskig man som brottas med en pytonorm i en blöt grotta (psykopat - vem fan gör något sådant frivilligt), Ugly Betty avsnitt 2 (typ)... repriser, TV-shop och några repriser till. Det är inte utan att man mår ännu lite sämre i huvudet efter denna totala skräpfest som svensk tv bjuder på under dagtid. OK, det ska erkännas att jag inte kan låta bli att gilla Rachel Ray (även fast jag helst inte vill) - men annars så... gäsp... lika bra att stänga av skiten.

Det är snart 6 år sedan sista avsnittet av Buffy sändes i USA. 6 år! Medan svenskarna överlag aldrig riktigt förstod storheten i serien, så var det ju annat i både USA samt England. Jag bodde i England då Buffy premiärvisades. Som fastklistrade satt jag och min engelska flatmate vid vår flimriga tv från 80-talet och drägglade över Angel. Jag köpte alla böcker på ämnet som jag kunde hitta och förkovrade mig i seriens continuity-errors, alla olika monster och givetvis även karaktärerna. Allt kunde jag och hade det funnits en tävling för patetiska 22 åringar som hellre satt hemma och kollade på Buffy än att slå klackarna i taket på Ministry of Sound så hade jag lätt vunnit den. Lätt.

Buffy tog jag med mig tillbaka till Sverige och det var även den serien som egentligen fick igång mitt intresse för internet. Inte nog med att man kunde snacka om Buffy med likasinnade nördar världen över (och i Sverige också för all del), man kunde läsa spoilers och, hör och häpna, det gick att få tag på avsnitt som inte ens hade visats i Sverige ännu, vilket ju var tur med tanke på att TV4 bara visade Buffy sporadiskt och bara när de själva kände för det. Inte för att jag fattade hur man gjorde, det där med att ladda hem serier, men som tur var lärde jag känna en fräsig tjej som drev en isländsk Buffy sajt som förbarmade sig över mig och mina bristande nedladdningskunskaper. Varje vecka brände hon det senaste avsnittet åt mig och skickade en cd med posten. Till Sverige från Island. Jag hoppas att jag tackade henne ordentligt.

Jag drev en egen sajt också, ska ni veta. All Fangy & Grr hette den och var givetvis knuten till TV-galen som jag som sagt drev tillsammans med den fina Blanche. Fangy (som jag kallade sajten) var faktiskt en alldeles fantastisk sajt och hade en hel drös besökare om dagen. Inte lika många som Blondinbella har idag så klart - men nu vill jag påminna er om att Blondinbella och Kenza och Kissie blott var dryga 10 år gamla på den här tiden. De åkte fortfarande gratis med SL på helgerna i vuxens sällskap och de bloggar som fanns drevs av nördar som mig. Nu var ju Fangy ingen blogg, utan en grym sajt som bar på all den information man skulle kunna tänkas vilja veta om Buffy - bland annat ett bibliotek över alla monster, demoner och vampyrer som hade dykt upp i de olika avsnitten. Alla! Hur många som helst. Som sagt, bra sajt.

Den 20 maj 2003 visades så det allra sista avsnittet av Buffy, avsnitt 144, Chosen. Jag grät mig genom de sista 11 avsnitten, eftersom jag visste att nedläggningen var oundviklig. Jag grät bara jag tänkte på Buffy. Rätt nördigt, skulle många säga. Dedikerad, skulle jag istället hävda. Faktum är att jag blev så uppriven att jag vägrade att titta på säsong 7 igen. Det var först i julas som jag tog mig i kragen och tittade på den igen. Den här gången grät jag från första avsnittet. Det skulle ju ta slut. Upprivande, to say the least!

Jag har fortfarande svårt att se Angel, spinoffen av Buffy. Jag brydde mig aldrig om att titta på den då den faktiskt gick, och nu... nu påminner den mig bara om Buffy. Allt det fina som är över.

Dedikerad! Inte nörd!

Jag skulle vilja påstå att jag aldrig fastnat för Gossip Girl. Jag kan hänvisa till mitt högst sporadiska tittande och total brist på koll i de senaste svängarna. Men grejen är att det vore att ljuga. Jag må inte ha följt serien slaviskt, men jag blir lika sur varje söndag då jag upptäcker att jag missat det. Om det nu är på söndagarna det går, för nog har Kanal 5 flyttat runt på Gossip Girl en hel del? Kanske är det vad som fått mig att tappa kollen och glömma bort att den ens går. Detta går det ju förstås att råda bot på genom att se serien på andra sätt än via Kanal 5, och har givetvis storslagna planer på att göra detta. Någon gång. När jag har tid och kommer ihåg. Detta bör helst ske rätt snart då jag gärna vill vara up-to-speed då spinoffen kör igång.

Spinoffen ska, som vi ju redan vet, handla om Serenas mamma under det härliga 80-talet. Men anledningen till att jag längtar är inte så mycket att det är en spinoff på G-Girl, utan för att Krysten Ritter har en roll i den. Åh Krysten! Hon är ju fantastisk.

Jag kan glatt erkänna att jag haft en crush på Krysten sedan jag såg henne i den där andra serien som förkortas GG, Gilmore Girls. Hon är snygg som fan och dessutom fantastiskt bra. Och är hon inte rätt lik den fantastiska Annika Marklund, som jag har en bloggcrush på?

Det fanns en tid, innan bloggarnas herravälde i Sverige, innan Lost, innan mamma ivrigt läste alla mina bloggar, då jag drev ett community som hette TV-galen. Jag drev TV-galen tillsammans med en hemskt trevlig tjej under internet-aliaset Blanche och vi hade en hel drös glada medlemmar - ja, en del sura också för den delen. Vi hade inte bara medlemmar, vi hade även ett gäng svenska tv-fansites knutna till oss och vi rockade. Sedan rann tiden ur våra händer, tv-galen lades ned, domänet köptes upp och alla kontakter man haft försvann iväg i anonymiteten som cyberlandet ofta kan vara.

Jag har bloggat sedan ett par år tillbaka på en blogg som heter Bjooti om något helt annorlunda, men har hela tiden längtat efter att få kräkas ur mig mina tankar kring alla de fantastiska tv-serierna. Så idag, reggade jag denna blogg. Vart den tar oss får vi väl an se, men jag kan i alla fall lova att det kommer att snackas om TV här.

Ungefär så!