Det är snart 6 år sedan sista avsnittet av Buffy sändes i USA. 6 år! Medan svenskarna överlag aldrig riktigt förstod storheten i serien, så var det ju annat i både USA samt England. Jag bodde i England då Buffy premiärvisades. Som fastklistrade satt jag och min engelska flatmate vid vår flimriga tv från 80-talet och drägglade över Angel. Jag köpte alla böcker på ämnet som jag kunde hitta och förkovrade mig i seriens continuity-errors, alla olika monster och givetvis även karaktärerna. Allt kunde jag och hade det funnits en tävling för patetiska 22 åringar som hellre satt hemma och kollade på Buffy än att slå klackarna i taket på Ministry of Sound så hade jag lätt vunnit den. Lätt.

Buffy tog jag med mig tillbaka till Sverige och det var även den serien som egentligen fick igång mitt intresse för internet. Inte nog med att man kunde snacka om Buffy med likasinnade nördar världen över (och i Sverige också för all del), man kunde läsa spoilers och, hör och häpna, det gick att få tag på avsnitt som inte ens hade visats i Sverige ännu, vilket ju var tur med tanke på att TV4 bara visade Buffy sporadiskt och bara när de själva kände för det. Inte för att jag fattade hur man gjorde, det där med att ladda hem serier, men som tur var lärde jag känna en fräsig tjej som drev en isländsk Buffy sajt som förbarmade sig över mig och mina bristande nedladdningskunskaper. Varje vecka brände hon det senaste avsnittet åt mig och skickade en cd med posten. Till Sverige från Island. Jag hoppas att jag tackade henne ordentligt.

Jag drev en egen sajt också, ska ni veta. All Fangy & Grr hette den och var givetvis knuten till TV-galen som jag som sagt drev tillsammans med den fina Blanche. Fangy (som jag kallade sajten) var faktiskt en alldeles fantastisk sajt och hade en hel drös besökare om dagen. Inte lika många som Blondinbella har idag så klart - men nu vill jag påminna er om att Blondinbella och Kenza och Kissie blott var dryga 10 år gamla på den här tiden. De åkte fortfarande gratis med SL på helgerna i vuxens sällskap och de bloggar som fanns drevs av nördar som mig. Nu var ju Fangy ingen blogg, utan en grym sajt som bar på all den information man skulle kunna tänkas vilja veta om Buffy - bland annat ett bibliotek över alla monster, demoner och vampyrer som hade dykt upp i de olika avsnitten. Alla! Hur många som helst. Som sagt, bra sajt.

Den 20 maj 2003 visades så det allra sista avsnittet av Buffy, avsnitt 144, Chosen. Jag grät mig genom de sista 11 avsnitten, eftersom jag visste att nedläggningen var oundviklig. Jag grät bara jag tänkte på Buffy. Rätt nördigt, skulle många säga. Dedikerad, skulle jag istället hävda. Faktum är att jag blev så uppriven att jag vägrade att titta på säsong 7 igen. Det var först i julas som jag tog mig i kragen och tittade på den igen. Den här gången grät jag från första avsnittet. Det skulle ju ta slut. Upprivande, to say the least!

Jag har fortfarande svårt att se Angel, spinoffen av Buffy. Jag brydde mig aldrig om att titta på den då den faktiskt gick, och nu... nu påminner den mig bara om Buffy. Allt det fina som är över.

Dedikerad! Inte nörd!